Sydsvenskan publicerade den 18 april en krönika med rubriken ”Fin- och fulläskigt”. Texten tar sin utgångspunkt i en pågående debatt kring att barn-tv och barnfilm inte är vad den har varit. Kritik har bland annat riktats mot SVT:s Barnkanalen. Skribenten Kalle Lind går till kanalens försvar och menar att många av programmen är bra. Bortsett från det faktum att SVT är en av Kalle Linds arbetsgivare har jag inga invändningar mot den ståndpunkten – en del av utbudet är lysande, annat är mindre bra.

Fler frågor väcker textens avslutande stycken där Kalle Lind lyfter fram ”kommersiella jättesuccéer” som ett komplement till Barnkanalens utbud. Kalle Lind räknar upp några filmer som innehåller allt det som Barnkanalens utbud saknar: ”Star Wars”, ”Pirates of the Caribbean”, ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter”. Kalle Linds egna barn fick tidigt möta dessa filmer. Åt detta fnyser hans ”kulturkorrekta vänner” på näsan.

Ursäkta, men när blev det ett problem att barn inte får se blockbusters? Detta är ju filmerna ”alla” ser – annars hade de knappast varit ”kommersiella jättesuccéer”. Vad är poängen med att just Kalle Linds barn ser dem? Vad är det för liten värld Kalle Lind tycks leva i, omgiven av ”kulturkorrekta vänner” som inte gillar Harry Potter?

”Kommersiella jättesuccéer” i alla ära. Ofta är det inte den mest lättillgängliga filmen med störst budget som gör starkast intryck. Problemet idag är tvärtom, att det ofta saknas komplement till den mest kommersiella filmen för en ung publik. Det räcker till exempel med att göra en snabb analys ur ett genusperspektiv av de fyra filmer Kalle Lind räknar upp (ja, samtliga innehåller manliga protagonister) för att inse att de omöjligt kan utgöra ett fullgott komplement. Det som behövs är en mångfald av filmer och många olika slags berättelser som kan komplettera det massiva utbudet av amerikanska blockbusters.

På twitter skriver Kalle Lind, i samband med att han länkar till sin text i Sydsvenskan: ”Är lite sådär härligt liberalt värderelativistisk och rekommenderar multiimperialistiska blockbusters åt barn”. En humoristisk formulering som säger en hel del om hur skribenten vill sälja in sin text. Jag blir nyfiken på om Kalle Lind har en kulturpolitsk agenda eller enbart försöker vara rolig, verka häftig eller provocera sina ”kulturkorrekta vänner”? Om det finns ett ideologisk ställningstagande, hur ser det ut?

Att nöja sig med det utbud som är lättast tillgängligt i form av ”kommersiella jättesuccéer” är inte att ställa sig på barnens sida. Däremot att kräva barns rätt till en mångfald av film- och andra kulturupplevelser.

Daniel Lundquist
Programansvarig, BUFF