Sviker svensk film publiken? Så löd den något provokativa rubriken på ett två timmar långt seminarium som arrangerades under 2026 års upplaga av BUFF Malmö Filmfestival. Bakgrunden till frågan är det faktum att det produceras filmer i Sverige, men publiken uteblir. Är det publiken det är fel på, eller är det kanske filmerna? 

Ett av problemen kan vara att den svenska filmbranschen är differentierad och består av många olika delar som inte pratar med varandra. Därför samlade vi under BUFF representanter från olika delar av branschen för ett samtal med fokus på problemformulering och lösningar. Moderator var BUFFs programchef Daniel Lundquist och panelen bestod av: 

  • Kristina Börjesson, produktionschef på Film i Väst, ledande regional filmfond i Sverige, med bakgrund på TV4/CMore och Svenska Filminstitutet. 
  • Peter Fornstam, VD och delägare av biografkedjan Svenska Bio, den näst största biografkedjan i Sverige med 42 biografer på 40 platser, samt även biografer i Danmark och Finland. 
  • Hannes Holm, regissör och manusförfattare till populära och framgångsrika svenska filmer som En man som heter Ove, Adam och Eva, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton samt flera Sune-filmer
  • Baker Karim, regissör, ​​filmfotograf och producent med bakgrund som filmkonsulent på Svenska Filminstitutet. 
  • Olga Ruin, redaktör för filmtidskriften FLM, filmkritiker på Svenska Dagbladet samt filmskapare. 
  • Jan Vierth, konsulent för barn- och ungdomsfilm på Svenska Filminstitutet med bakgrund som manusförfattare för barnfilm och tv. 
  • Kirstine Vinderskov, konsulent för barn- och ungdomsfilm på Danska Filminstitutet, med bakgrund inom dansk barn-tv och som ansvarig för utvecklingen av barn- och familjeinnehåll på Nordisk Film. 

Svenska Dagbladet publicerade den 31 januari 2026 en debattartikel av Svenska Filminstitutets VD Anna Croneman, där hon lyfter fram att det nationella filmstödet i Sverige är 552 miljoner kronor medan det i Norge, ett land med ungefär hälften så många invånare, är 976 miljoner kronor. Att det finns för lite pengar till svensk filmproduktion är ett problem som är allmän känt. Men om vi vänder blicken inåt och undersöker strukturer, beslut och kreativa processer, vad hittar vi då för utmaningar och tänkbara vägar framåt? 

Problem & lösningar

Under samtalet listades problem och möjliga lösningar: 

Problem

  • Tillgång – filmer visas inte överallt, visas för kort tid på bio
  • Beslutsfattande – tar för lång tid
  • Felaktiga prioriteringar av beslutsfattare
  • Det finns en negativ bild av svensk film – vi måste prata om svensk film på ett trevligare sätt!
  • Biograferna håller inte måttet – alla dukar och biografer är inte värda att besöka
  • Brist på fokus i systemet 
  • Bristande marknadsföring – många filmer får ingen uppmärksamhet
  • För dyrt att gå på bio
  • Samma film görs om och om igen
  • Ängslighet i filmbranschen – man är rädd för att misslyckas

Lösningar 

  • Beslutsfattande – snabbare beslut, pengar betalas ut snabbare och tidigare i processen
  • Större flexibilitet i stödsystemen
  • Inkludera filmskolorna mer – de måste ingå i ett levande samtal om svensk film
  • Starta en ny filmskola
  • Kedja samman aktörer – “tänk om hela året var som en 365 dagar lång filmfestival”
  • Stötta biograferna 
  • Filmbranschen måste vara samlad – alla led är betydelsefulla
  • Gör barnfilm!

Sammanfattning av diskussionen

Även om det finns mindre pengar i systemet så görs det många bra filmer i Sverige. Kanske är det inte en filmkris, utan en biografkris? Att publiken väljer bort svensk film kan ha att göra med saker som höga biljettpriser, korta visningstider samt bristande marknadsföring och distribution. I våra grannländer Danmark, Norge och Finland är befolkningen mer benägen att gå på bio och se inhemsk film än i Sverige. Samtidigt är det inte helt sant att svensk film inte lockar publik, eftersom barnfilmen är publikmässigt framgångsrik. Men vad ska man egentligen se som kriteriet på framgång? Höga publiksiffror eller kvalitet, originalitet eller mångfald? 

Finansieringsprocessen tar idag lång tid och det finns ett behov av mer investeringar i manus- och utvecklingsfasen för att stärka berättelserna. Ett överdrivet fokus på en framtida publik riskerar att skapa en oro i filmskapandet, vilket kan påverka den konstnärliga processen negativt. Det finns också en tendens att många filmskapare känner sig mer eller mindre tvingade att följa ett visst format för att bli accepterade. 

Även om svensk barnfilm är kommersiellt framgångsrik så görs det få filmer som bryter ny mark och  utmanar den unga publiken. Om vi tittar på senaste två årens barnfilmsproduktion så hittar vi Super-Charlie, Håkan Bråkan 2, Vem är vem, Lilla spöket Laban, Lassemajas detektivbyrå, Bamse och havets hemlighet, Bert sabbar allt, Handbok för superhjältar, Håkan Bråkan 003, Kronprinsen och tyrannens återkomst samt Aleque & Issay. Av dessa filmer är det egentligen bara dokumentärfilmen Aleque & Issay som sticker ut från mängden, där alla andra filmer bygger på kända förlagor och/eller välkända karaktärer. Det finns således en grund av kommersiellt framgångsrik barnfilm, men få filmer som överraskar och går utanför ramarna. Var är mångfalden inom svensk barnfilm? Var är den konstnärligt intressanta barnfilmen som vinner priser på filmfestivaler och erbjuder publiken något nytt? 

Ett problem som ofta lyfts fram är barn- och ungdomsfilmens låga status. Men om vi väljer att se på film för en ung publik som en specifik genre är risken stor att den känns ointressant för kreativa filmskapare med hög ambitionsnivå och en konstnärlig utgångspunkt för sitt arbete. Det finns mycket fördomar kring hur en barn- och ungdomsfilm ska se ut, även bland dem som är verksamma inom filmbranschen. 

Produktionen av svensk ungdomsfilm är låg och har ofta svårt att locka någon större publik till biograferna, men många filmer – exempelvis Kevlarsjäl och Leva lite – håller hög kvalitet. Via skolbio kan dessa filmer nå ut till en bredare målgrupp. Genom att låta barn och ungdomar få se film under skoltid får de möjlighet att bli bekanta med den lokala biografen samt uppleva filmer som de kanske inte själva skulle välja att se. En viktig del i filmens ekosystem som inte ska förringas. 

Det som krävs framåt är mer finansiering till filmprojekt i ett tidigare skede, särskilt för producenter i utvecklingsfasen. Det behöver finnas större tillit till projekten, så att de får tillräckligt stöd för att kunna genomföras fullt ut. Den konstnärliga visionen behöver få större utrymme för att vi ska få se fler och starkare filmer. Vidare finns ett behov av transparent dialog och större enighet i filmbranschen. Skolor på alla nivåer behöver inkluderas för att säkerställa att det finns en publik i framtiden, men också briljanta filmskapare. Svenska Filminstitutet och SVT är viktiga finansiärer, men vi får inte glömma att det finns regioner, städer och andra finansiärer som spelar en viktig roll. 

Tack till Mónica Hernández Rejón som hjälpte till att ta anteckningar och sammanfatta seminariets diskussioner.