Den 13/3 hölls ett seminarium på Victoriateatern om hur pojkar och flickor är representerade i barn- och ungdomsfilm.
Samtalet hölls av BUFF:s programansvarige Daniel Lundquist, och inbjudna att delta var Rose-Marie Strand, barnfilmsinköpare, Folkets Bio och Malena Janson, redaktör Barn & unga, Svenska Filminstitutet.

Daniel Lundquist: I filmerna som riktar sig till åldrarna 7-12 är det stor dominans av pojkar. Vad beror det på? Är det en trend, eller har det alltid sett ut så? Och vad kan man göra åt det?

Trailern för filmen “Tomboy” som distruberades av Folkets Bio och som visades på BUFF för ett par år sedan visas.

Daniel Lundquist: Vi på BUFF strävar efter att ha en jämn könsfördelning, det gäller både att vi tittar på regissörerna men kanske i ännu högre utsträckning vilka det är som skildras i filmerna. Om vi ser på hela BUFF:s program så ser det bra ut, men om vi bara ser på barnfilmerna är det tydligt att det är pojkar som dominerar.
Håller ni med om det, att det är stor dominans av pojkar i barnfilm?

Malena Janson: Ja. Jag tänker att det finns två huvudanledningar till det; Dels så är det så att väldigt många av regissörerna fortfarande är män, och många av de som gör barnfilm väljer att göra det om den egna barndomen, och kan inte tänka att det kan ju vara en flicka istället för en pojke. Det måste ju inte vara helt biografiskt. Jag tycker det känns lite fantasilöst. Den andra anledningen tror jag är att vi fortfarande lever i föreställningen om att flickor kan identifiera sig med pojkar, men att pojkar inte kan identifiera sig med flickor. Det har man ju motbevisat åtskilliga gånger, men jag tror det lever vidare i medvetandet.

Ros-Marie Strand: Jag upplever att det har på nåt sätt blivit så att flickor har blivit mer flickor och pojkar mer pojkar. Och i “Tomboy” är det absolut läskigaste den här leken som är könsöverskridande. Alltså jag tror någonstans att könet är en social konstruktion, men samhället präglas på nåt sätt av att mannen är norm. Och när flickan nu i sitt uttryck, hur hon rör sig, hur hon klär sig, faktiskt blir nånting som hon inte är. Att det största brottet är att hon inte är pojke. Om man ska göra en bättre värld, där man inte klär in i mannen eller pojken som norm med ett visst beteende, och då exkludera flickorna, så att en flicka inte får klättra högst upp i träd, vara skitig och jäklig och busig. Om man kan ladda alla dessa egenskaper hos en flicka men att hon fortfarande använder de yttre attributen som anses vara flickiga, att hon har en rosa klänning men fortfarande är skitig och full av upptäckslust och iver, och kan leka med tio lika skitiga flickor i rosa klänningar samtidigt… Å ena sidan är könet en social konstruktion, men det har aldrig varit så cementerat med manligt och kvinnligt som det är nu.

Daniel Lundquist: Jag tänker såhär att pojkar ofta beskrivs som mer aktiva, och ofta i barnfilm ska det ju vara till exempel att dra ut på äventyr, lösa mysterier och så vidare…

Ros-Marie Strand: Det finns ju en del studier i om hur man jobbar med kön i förskola. Att man inte pratar om olika yrkesgrupper med hon, utan man säger till exempel sjukskötaren. Men barn vet ju ändå vad som är det vanliga. I vuxenvärlden, där definierar man ju utifrån kön, så om man ska förändra hur man berättar på film så måste man ändra mycket hur man definierar inte bara yrkesgrupper, utan världen. Allting är laddat med olika egenskaper.

Man kan ladda det yttre attributet med handling, och det är så jag tror vi måste göra filmer för barn. Vi ska se ett klipp här som exemplifierar det jag försöker säga.

Malena Janson: Får jag säga en sak först! Det är inte så att vi aldrig någonsin ser aktiva flickor i rosa klänning, däremot ser vi nästan aldrig pojkar som får vara nåt annat än actionhjältar i någon form. Det är också ett stort problem, att pojkarnas verklighet är så extremt kringskuren. Det är också förfärligt.

Klipp från “Den vita stenen” visas.

Ros-Marie Strand: Jag hoppas ni kommer ihåg den här. Hon teamar ju upp med den här pojken. Den ena är ju tjej och den andra kille, och de har de yttre markörerna, hon har klänning och han byxor, men de trissar varandra i den här kampen om den här stenen. Jag tycker att de är barn på lika jämlika villkor. Och även om den här pojken i den här rollen till det yttre är en kill-kille, så är han ju också en mjukis.

Daniel Lundquist: Tror ni att filmskaparna är låsta i ett tänkande, och har svårt att söka sig utanför den här boxen? Att det finns någon bild av att målgruppen vill identifiera sig med det de ser, och om det är något som bryter mot samhällets norm så kanske folk ryggar tillbaka?

Malena Janson: Jag tror dels det kan röra sig om att tänka för mycket på vad målgruppen vill ha, man är väldigt mån om att ge dem vad de vill ha. Och vad vill de ha, ja de vill ha sånt de vet finns. Man kan ju inte efterfråga något man inte vet finns. Man kan inte efterfråga en mjukispojke om man aldrig sett någon på film tidigare.

Sen är det nog av rent kommersiellt skäl, det är svårt att sälja in allt för komplexa barnkaraktärer. Det säljer mycket bättre med tydliga pojkar och flickor.

Ros-Marie Strand: Ja, det mest kommersiella som finns i en människas liv är ju barndomen. Och på nåt sätt, om man tittar statistiskt vad som går på bio, då är det mainstreamproduktioner. Det ligger pengar i det. Viljan att vara gränsöverskridande kanske finns, men det finns inte någon ekonomi i att prova nya uttryck när det kommer till barn. Viljan, modet och ekonomin verkar finnas i förlagsbranschen, men i filmbranschen är det ekonomin som talar, och då väljer man säkra kort.

Malena Janson: Jag tror att de som vill skildra komplexa barnkaraktärer, de gör inte barnfilmer. Det finns en väldigt nedslående ekvation som är att ju mer komplex, desto mindre lanseras den som barnfilm. “Tomboy” sågs till exempel av alldeles för få barn. Många vuxna såg och hyllade den, men jag tror tyvärr inte att den nådde fram till många barn.

Föräldrarna har ju också ett ansvar. Man kan faktiskt som vuxen, precis som man ser till att barnen äter ordentligt och klär sig ordentligt, se till att barnen får en bra filmkultur i sig.

Ros-Marie Strand: Nu får jag skämmas, för “Tomboy” och “Syster” till exempel är filmer som vi verkligen har lanserat för en vuxen publik. Jag är barn- och ungdomsfilms-ansvarig, och jag har ju inte gått ut och sagt till biograferna att de borde sätta de här filmerna på matiné-repertoaren för att de är fantastiska barnfilmer. Så vi är ju också lite grann bundna till normen för vad en barnfilm ska vara. Men ju mer komplex… Ja, då är det en vuxenfilm helt plötsligt.

Daniel Lundquist: Kan vi återgå till det här med att det är män som gör filmerna. Jag har reflekterat över att när det är kvinnor som står för regi och manus, även då handlar det ofta om pojkar. Men om det är män som gjort film, då handlar det nästan aldrig om flickor. Varför är det så?

Malena Janos: Därför att män har sämre fantasi.

Ros-Marie Strand: Det är jättesvårt att säga. Vi fick också förfrågan om vi skulle försöka A-märka våra filmer, och Bechdel-testet är inte applicerbart på barnfilm. Det ska då vara två kvinnor i huvudroller, som pratar om annat än män med varandra. Men som i filmen “Viktor och Josefine”, den handlar ju om en liten musflicka som bryter mot normen i ett helt mussamhälle, och blir kompis med en björnman som bryter mot normen i sitt björnsamhälle. Så vad som ibland kan vara en stark flickkaraktär kan ibland vara förklätt till en mus och vara gjord av tre män.

Daniel Lundquist visar klipp som förklarar Bechdel-testet

Daniel Lundquist: Jag har också funderat på detta med A-märkning för barnfilm. Det är intressant med A-märkningen, vilka filmer det är som passerar och vilka som inte gör det.  Även om två kvinnor som pratar med varandra så kan det vara usel kvinnosyn.

Jag har också funderat på det här att det måste delas in i kvinnligt/manligt, hur tänker ni kring det?

Ros-Marie Strand: Ett sätt som man kan komma ur det där, det är ju att göra en film till en fabel, men fortfarande så är det ju olika egenskaper. Jag såg på ett mycket märkligt barnprogram. Där var det en ko, och så sätter sig kon så ser man att han, Han, säger jag! Han har ändå fyra spenar. Han är framfusig och väldigt äventyrlig. Sen kommer en ko-flicka till bondgården, som har långa ögonfransar och den här ko-killen då, som jag kallar kille då han har manliga egenskaper, han börjar flörta med ko-tjejen. I min värld blir det såhär då, Vänta nu, det här är ju en ko-kille! Alltså snacka om hen liksom, att kön är en konstruktion. Och det kan ju vara ett sätt att leka med hon, han, den.

Det var inget svar…

Daniel Lundquist: Nej, det var nog ingen riktig fråga heller!

Publik: Hur skulle ni säga att representationen ser ut när det kommer till normbrytande beteenden eller egenskaper som sidogrej, alltså spännande och komplexa porträtt, utan att det är själva huvudhistorien?

Malena Janson: Det finns inte överhuvudtaget skulle jag säga.

Daniel Lundquist: Det är väl också ett stort problem, att när det är någon som bryter mot normen för vad är kvinnligt eller manligt så kan det kan inte bara få finnas, utan måste vara filmens huvudtema.

Malena Janson: Men sen måste man komma ihåg att det inte alltid varit såhär. På 70-talet kunde man göra väldigt mycket mer normbrytande, det var inte ett lika stort problem. Som filmen “Paper Moon”, som handlar om en flicka som åker omkring med en man i en truck. Hon påminner om “Tomboy” och är hennes föregångare på många vis. Hon röker och har hängslen och sådär. Och ibland säger den här pappan, som inte är pappa men är en pappakaraktär, att de kanske borde köpa en klänning till henne. Men då är det ju för att han ska kunna sälja fler biblar, så de skojar kring det men det är egentligen inte ett problem. Den filmen skulle ju inte kunna göras idag. Jag har försökt få Filminstitutet att visa den men de har inte tyckt att den varit lämplig. Jag vet inte om det är för att hon röker eller för att hon har… kön som är lite svårplacerat.

Ros-Marie Strand: Nu är det värsta som finns, som i “Tomboy”, det värsta är att hon låtsas vara nåt annat kön än det som är hennes biologiska. För kanske femton år sedan hade vi en film, “Janne, min vän”, som är baserad på Peter Pohls bok. Där är det också en person, eller flicka, som jobbar på en cirkus och måste klä ut sig till pojke, och det läskigaste som skulle kunna hända är att någon ska komma på att hon inte är pojke. När barn ger sig ut för att var ett annat kön, så är det jätteläskigt.

Malena Janson: Men det finns ju något som är ännu läskigare än flickor som klär ut sig till pojkar, och det är ju om en pojke skulle klä ut sig till en flicka.

Publik: Men vad tänker ni, vad kan man göra? Hur ska man komma till bukt med felaktiga representationen?

Malena Janson: Jag tror inte det här är så lätt, för jag tror det hela grundar sig i att vi underskattar barnpubliken. Och inte bara när det kommer till film, utan vi underskattar dem som människor. Barn är konsumenter i första hand idag, i andra hand tillhör de ett kön. Det är väldigt långt ner som barn blir människor på samma sätt som vi vuxna är människor.

Ros-Marie Strand: Det viktigaste är inte könet, det är det jag försöker säga på nåt sätt. Om man försöker ändra uttrycket för ett visst kön så skymmer det sikten för själva berättelsen. Berättelsen måste vara det viktiga, och många berättelser är ju på nåt sätt äventyr eller att våga nåt man inte vågar. En fantastisk berättelse, en saga, det är ju det man vill göra. Och om man i den här berättelsen har barn som trots att de är flicka eller pojke, att det inte är det som är det viktiga, alla barn kan vara hjältar vi vilken historia som helst… Det ska inte vara könsbundet. Jag tror vi kan hamna där, men om man fastnar i biologi… Berättelsen måste få vara det viktiga. Och då kan inte en flicka i räddning vara en hjälpande karaktär, och pojken den äventyrliga som ska lösa allt i slutet.

Trailer för “The Tough Guys” visas.

Daniel Lundquist: Det här är en av BUFF:s filmer i år. Den handlar om en kille, men en tjej är med som sidekick. Jag tycker hon bryter mot normerna, men hon är också den här hjälpande, kloka karaktären som ska hjälpa pojken.

Ros-Marie Strand: I den här filmen leker de ju verkligen med uttrycket. Nu ska jag ju inte säga hur den slutar, men här leker de verkligen med hur man laddar karaktärer med egenskaper.

Publik: På Filminstitutet, har ni de här diskussionerna med producenter när de kommer in med idéer, liksom föreslår att de kanske kan byta kön på karaktärerna, och fortfarande ha exakt samma story?

Malena Janson: Jag vet inte om långfilmskonsulenterna gör det, men det är inte deras uppgift att lägga sig i manus på det sättet. Jag är absolut för kvotering vad gäller regissörer till exempel, för att lyfta fram fler kvinnor, men jag är inte för att trycka in barnfilmer i mallar för att få dem att ha lika mycket flickor och pojkar. Där håller jag med Ros-Marie. Jag tror vi ska efterfråga helt nya berättelser, istället för att ändra mycket i manus. Nya manus, nya regissörer.

Men vi arbetar ju så på filminstitutet, om vi får in två filmer väljer vi den som är mest normbrytande, för att få fram alternativa filmer till till exempel “Lego”-filmen, för att visa att det finns annat. Men man ska inte undervärdera regissören, då har det gått fel om man ska in och peta i konstnärers verk.

Publik: Att inte bara de här karaktären kan få finnas i periferin utan att det blir så problematiserat.

Malena Janson: Jag tror det kommer komma mer, vi är inte bara riktigt där än.

Ros-Marie Strand: En del barnfilmer har ju det här, där man presenterar alla delar av liv. Allting måste få finnas, men det viktigaste i de här berättelserna är barnens interaktioner, men runt det här så finns det ju olika slags vuxna personer. Sådana filmer tycker jag vi ska ha mer av, men det kan inte bara vara homosexualiteten som är problemet, om det är en pojkflicka eller flickpojke. Det ska bara kunna antydas, att de bara är med. Jag håller med dig.

Sarah Olsson
BUFF-reporter