Tomboy handlar om tioåriga Laure som tillsammans med sin familj flyttar till ett nytt område och där väljer att presentera sig som Michael. Michael blir snabbt vän med de andra barnen i grannskapet och trivs bra med sitt nya namn och identitet, som dock hålls hemlig för familjen.

Filmer som behandlar barn eller ungdomar som söker efter sin identitet är ganska vanligt. Filmer som behandlar barn eller ungdomar som söker efter sin identitet genom att bryta mot könskoder är inte riktigt lika vanligt. De jag spontant kom att tänka på när jag såg Tomboy är inte så många, men dock alla väldigt bra, som franska Mitt liv i rosa (1997) samt argentinska XXY (2007) och Last Summer of La Boyita (2009). Det är också lätt att dra paralleller till en av mina favoritserier från när jag var liten – fantastiska Dårfinkar och dönickar (1989) – där Simone klipper av sig håret och plötsligt är Simon, klassens nyinflyttade snygga kille.

Gemensamt för dessa filmer är att de alla blandar allvar och svår problematik med humor, värme och till viss del en känsla av att det kanske inte behöver vara så allvarligt. I alla fall inte i barndomen. Det gäller även Tomboy, där varken huvudkaraktären eller filmens historia är rak eller självklar. Varför Laure väljer att kalla sig Michael vet vi inte, vilket enligt en intervju med regissören Céline Sciamma var ett mycket medvetet drag; hon ville helt enkelt hålla det öppet huruvida Laure faktiskt vill växa upp och bli Michael, eller om det bara är ett utforskande av sin identitet i barndomen. Istället lyfts det fram hur små saker i vardagen kan bli stora och problematiska när en inte riktigt passar in, som när de andra pojkarna drar ner byxorna och stående kissar i en buske medan Laure/Michael springer ut i skogen för att i smyg uträtta sina behov sittandes.

Tomboy är problematiserande och normkritisk, samtidigt som den gör i alla fall mig hoppfull och glad. Om inte ämnet intresserar tillräckligt, vill jag ändå starkt rekommendera filmen för skådespelarinsatserna: Zoé Héran är till exempel helt fantastisk som Laure/Michael!

Som förfilm till Tomboy visas holländska I Am a Girl, en 15 minuter lång dokumentär om en tonårstjej som föddes som pojke. Hon berättar om sitt liv, sina kompisar, förälskelser och sin framtid – som inkluderar både man och barn. Jag blev så glad när jag såg den här filmen, för det är 15 minuters ren pepp och inspiration. Hon är själv så positiv, hoppfull och framförallt modig att det är svårt att inte vilja applådera efteråt. Hur många tonåringar (eller vuxna, för den delen) skulle till exempel våga adressera alla elever i sin nya skola redan andra dagen på terminen – och dessutom för att berätta om något så personligt och (eventuellt) provokativt som sin framtida könskorrigering?

Jag vill också passa på att rekommendera två animerade kortfilmer som visas under BUFF och på sätt och vis kretsar kring könsliga identitetslekar: Being Bradford Dillman handlar om Molly som i en låda uppe på sin garderob hittar den pojke hon egentligen skulle varit, Bradford Dillman. I Next Door Letters börjar Lilja brevväxla med grannen Melitta under pojkaliaset Milan, och det som till en början bara var ett sätt att retas utvecklas till viktiga insikter för Lilja.

Så se dessa filmer för att inspireras till diskussion, peppas till normbrytande agerande och framförallt ha fina filmupplevelser!

Sofia Ericsson